Den 3 mars 1944 föddes jag i Göteborg och har sedan dess bott här eller som nu, två mil utanför. Jag älskar mitt hus och är inte den typen som gärna flyttar. Mina föräldrar hette Peter Anker Dickson, med skotsk och norsk bakgrund, gift med Ivy, född Lamm, en judisk släkt. När jag var ett år dog min farfar, Robert Dickson, och vi fick ärva två sammanhängande lägenheter i Göteborgs innerstad. Något senare gjordes den ena lägenheten om till pappas kontor, Dickson & Ahlmo, varvid han fick väldigt nära till jobbet. Jag minns inte mycket från min barndom, men om jag blivit rätt informerad, var de fyra första åren helt normala. Den 26 mars 1948 föddes min lillasyster, Diana, ett underbart charmtroll, som livet igenom tagit alla människor med storm. Tyvärr har hon bott nästan hela sitt vuxna liv i Stockholm, så att vi lite har tappat den nära kontakt, vi hade som barn. Ytterligare tre fina år fick vi med pappa och mamma. Med i hushållet fanns ibland också två äldre halvbröder, Robert och Clarence, men det var bara hemma på loven, och de var födda -29 resp. -30, så åldersskillnaden var ganska stor.

När jag var sju år, gifte mina föräldrar om sig pga. av att pappa var svårt sjuk och strax efter fick jag en ny liten halvsyster, Charlotte Jenssen, Lotti. På den tiden delade man barnen på ett annat sätt, än vad man gör idag, så att jag bodde hos mamma och min nya styvfar under skolterminen och mest hos pappa på loven. Jag var också stor nog att kunna gå själv och besöka pappa, varför jag inte just då upplevde skilsmässan som något negativt. 1952, året efter Lotti föddes, fick vi en lillebror, Michael. Jag minns, när beskedet kom 19.30 på kvällen efter att vi gått och lagt oss. Diana och jag blev så glada, att vi hoppade i våra sängar och ropade, ”Vi har fått en lillebror, vi har fått en lillebror”.

1956 dog min far och jag blev helt förkrossad. Saknaden var så stor att jag bokstavligen sörjer än idag. Han var den varmaste underbaraste varelse, som levat på jorden. ALLA älskade pappa från anställda till oss barn.

I skolan var jag aldrig någon mönsterelev, skötsam, men sen i starten och, när jag äntligen tex. lärt mig att läsa, så tog jag ifatt allihop och läste en hel extra bokhylla till på köpet. Eller på en fysikskrivning i gymnasiet, där vi ”dödliga” elever skulle lösa 5 uppgifter av 7 och minst 3 för att få godkänt och de 2 sista uppgifterna bara var för de allra duktigaste eleverna. Gissa vilka 2 uppgifter jag klarade och enbart de 2. Hur betygsätter man en sådan elev? Detta har präglat hela mitt liv och gör min kapacitet lite svårbedömd.

Efter en nitiskt strängt luthersk uppfostran, kom jag ut i livet utan något som helst självförtroende och med urusla betyg. På den tiden var man 21, då man blev myndig och många flyttade hemifrån i den åldern. Efter att prövat på att läsa matte på universitetet ett tag, gick jag in i skolan igen och kom ut med en gymnasieingenjörsexamen fyra år efter min första student. Denna gång var betygen skyhöga, toppades med stort A i matte, fattas väl bara annat, när man redan läst det mesta tidigare. Jag arbetade först som laboratorieassistent och senare som ingenjör. Ett av mina roligaste jobb var som oljelabschef på ett litet driftslab nere i oljehamnen. Det låter inget roligt, vilket visar att det är mycket svårt att bedöma, vilka arbeten man kommer att trivas med. Sedan oljelabbet lades ner 1992 har jag växelvis arbetat som datalärare och växelvis varit arbetslös. Redan när jag gick gymnasiet första gången, undervisade jag i matte under en lärarstrejk och sedan har jag till och från varit inblandad i olika former av undervisning även som ingenjör. Jag älskar att lära ut saker och ting och jag älskar data så det är verkligen, synd att jag får färre och färre jobb pga. min ålder. Ett mycket egendomligt samhälle vi lever i som förespråkar ättestupan för eliten i samhället!

I slutet på 60-talet var jag fortfarande inte i balans och min blivande beslöt att ge mig en katt i present. Det blev en vändpunkt i mitt liv. Sedan dess har katterna hela tiden hjälpt mig genom livets berg-och-dalbana och jag har fortfarande fyra stycken. Under nästan 25 års tid var jag intensivt involverad på alla områden inom kattsporten. Mest intressant fann jag avelsarbetet att vara, planering, bedömning av resultat osv. Synnerligen svårt, som alltid då naturen är inblandad, men stimulerande. Om en del av detta kan du läsa här:

www.pirotcattery.se/catintro/catintro.htm

Där finns också en länk till en artikel om mig specifikt ur kattsportssynpunkt. Då artikeln inte är skriven av mig själv, är den endast på svenska:

www.pirotcattery.se/ingrid-wahlborn/ingrid-wahlborn.htm

Jag har också haft andra intressen, tex. foto. Min första kamera fick jag redan som 10-åring. Det glömmer jag aldrig, en brun Kodak lådkamera. Vi fick alltid våra ”bästa-julklappar” sist och oftast var det ett ”fin-plagg”. Men detta år fick jag kameran. Jag minns att jag satt alldeles dödstyst en hel timme i en alldeles för stor hal sidenfåtölj och med tårarna sakta rinnande nedför mina kinder. Under många år reste min make och jag på enkla resor under primitiva förhållanden, men med en exklusiv Nikon kamerautrustning. Idag har jag 18 000 sorterade dia i källaren. Man ska då ha i åtanke, att man oftast vid sorteringen slänger minst 40 % av bilderna. En dag hoppas jag att kunna presentera några av dem här på nätet, men det är ett tidsödande och urtråkigt arbete att scanna dia.

Ett annat av mina intressen har varit olika asiatiska sporter, judo, jiujitsu och framför allt bordtennis. Jag har testat en gång för blått bälte i jiujitsu och rest världen över och deltagit i världsmästerskap för veteraner i bordtennis. Men i avsaknad av bollsinne, så har jag inga fina placeringar i världsklass. Ändå undrar man ibland med min offensiva aggressiva stil, vad hade hänt, om jag fått börja spela redan som barn istället för, när jag var över 30 år. Tyvärr togs barns eventuella talanger inte alls tillvara på samma sätt då som nu.

1975 fick jag en underbar liten pojke, Christopher. När han var 8 år, fick hans far en klassisk 40-årskris och lämnade oss, efter att ha levt med mig i 17 år. När Christopher blev 11 år började skilsmässan att få negativa effekter. Idag sitter vi alla och håller tummarna.

Redan som 20-åring började jag intressera mig för data. Jag smet in på Chalmers föreläsningar. På vägen till idag har jag läst 2 programmeringsspråk och gått en termins utbildning till datatekniker, men kommer inte ihåg mycket av dem och är inte speciellt teknisk i min användning av data. Jag sitter mest och gör hemsidor med inriktning på skönhet, något jag tycker att det finns alldeles för lite av på Internet, som domineras av teknikerfreaks eller användare, som varken kan det tekniska eller har sinne för layout!

Här bodde jag som liten

Bilderna är funna på nätet

In English