Sicken födelsedag!

Jag vaknar kl. 4.00 av att muskeln till tummen värker som sjutton. Fideli hälsar lite på mig, annars är det tyst i huset. Katterna vet att klockan inte är matdags. Högerhanden är nästan helt obrukbar. Varför det värker så, vet jag inte. Snyft! Efter desperata försök att  somna om, larvar jag mig upp vid 6-tiden. Kulan, Fideli och Afro har redan varit och ryckt mig i håret, killat mig i ansiktet med morrhåren och slickat mina fingrar. När jag sätter fötterna på golvet, kommer Lotta och Camaro rusande upp i sängen,  där bägge slänger sig spinnande på rygg. Det tillhör ritualen. Tulip vrålar från rastgården att 12-åriga katter visst kan para sig. Hennes fule fästman stryker utanför staketet och delar helt hennes åsikter.

Att göra frukost med vänsterhanden, var ett  intressant försök. Kattmaten trillar åt alla håll och osten på våra mackor, försökte jag inte ens med. Kl. 7.30 försökta jag ringa chefen. Skulle han tro mig? Jag  fick meddela mig genom en arbetskamrat, så jag vet inte. Vad gör jag nu då? Försök sova igen. Det lyckades faktiskt efter ett tag och jag sov ganska länge. Åter vaken, tummen något bättre, men inte så bra , att den inspirerar till några aktiviteter. Jag hämtade Camaros kattungar, som orädda undersökte sin nya omgivning. De är redan väldigt sociala, kryper upp i mitt ansikte, spinner och buffar, fast de knappt kan gå. Mr Madcat vill ligga vid min kind. Så rart. Han vill också äta upp mig. Jag försöker förklara, att man måste döda sitt byte först och att det inte finns någon köttfärs hemma, samt att han och hans syskon är alldeles för små för fast föda. Två små blåskiftande ögon blänger oskyldigt på mig och hugger tag i mitt finger istället för min läpp. Montgomerry behöver kissa, fast han är för liten att göra det också och jag ropar på Camaro. Hon kommer inte, hon har ju barnvakt, så jag bär in honom till en kattbalja. Där sitter han och ser först förvånad ut. Sedan skriker han, för att han inte kan ta sig därifrån. Jag ropar än en gång på Camaro. Hon kommer fortfarande inte, men kattungen lugnar sig. När jag tror att faran är över, kissar han i min säng. Camaro har nu äntligen infunnit sig. Med lättad blick gör han nu sällskap med sina syskon ”vid matbordet”.

När jag ska gå upp, har jag ”kommunister i gottepåsen”, som någon uttryckte saken. Det gör också ont, men tummen är ju bättre. Ska dagen fortsätta i samma stil? Lorna Thomas ringer från Australien och gratulerar. Hon är underbar. Dessutom erbjuder sig hon att ge mig en katt!! Jag blev så paff, att jag inte ens sa tack.

Kvällen blev fin i alla fall. Kompisarna kom, jag fick fina presenter och underbara blommor. Nu ligger jag här och skriver långt in på natten. Det är svårt att somna. Camaro ligger och sover spinnande på min mage. Hon är en fin mor till sina 5 barn. Hon är 9 år och jag undrar hur många fler av hennes fina barn, jag kan få. Undrar var Afro är? Instängd i vardagsrummet? Jag orkar inte gå ner. God natt.

Artikeln skriven 880303

Maud Dickson